Gud jag bekänner.....

Gud, jag bekänner för Dig
Att jag inte haft någon tro på mina egna möjligheter
Att jag i tankar, ord och gärningar har visat förakt för mig själv och min förmåga.

Jag har inte älskat mig själv lika mycket som de andra
inte min kropp
inte mitt utseende
inte mina talanger
inte mitt eget sätt att vara

Jag har låtit andra styra mitt liv
Jag har låtit mig misshandlas och föraktas
Jag har trott mer på andras värderingar än på mina egna
Jag har låtit andra människor vara nonchalanta och elaka
mot mig utan att säga stopp

Jag bekänner att jag inte sträckt på mig
i min fulla förmåga
Att jag har varit för feg att ta strid
i rättfärdig sak
Att jag vikit mig för att slippa bråk.
Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är,
inte vågat vara så duktig jag kan.

Gud, som jag upplever Dig - Förlåt mig
Ge mig tro på mig själv
Ge mig kärlek till mig själv

(Denna bön lästes på en Sinnesrogudstjänst & har betytt mycket för mig under många år)

Att lita på

Att lita på sitt inre barn
Kräver mod, styrka, kraft
Kräver……Jag vill inte
Jag orkar inte med fler krav

Men i mitt inre barn
Den lilla flickan som gömde sig
Inuit sig själv
I henne finns styrkan, kraften och modet
Det som jag behöver för att orka leva idag

Hon är jag
Men mitt jag har gömt henne
Velat glömt henne

Det gör ont att födas
Nu måste jag födas igen
För att få kraft att leva
Kanske kan jag lära mig
Att älska detta lilla barn som är jag

Finns du Gud?

Vem är det jag kämpar för?
Vad är det jag lever för?
Tankarna kommer och går
Varför finnas till?
Varför just jag?
Varför är livet så grymt?

Aldrig älskad för min egen skull
Sårad - Övergiven - Sviken
Jag vill få börja om - Men inte själv
Jag vill tillbaka till år 0 för mig
Jag vill inte göra jobbet själv
Jag vill att mamma och pappa ska göra det
Som de inte var förmögna till då – fast nu

Men vad hjälper det vad jag vill
Pappa valde att dö - Mamma valde att inte se
Är det kanske mig själv jag kämpar för?
Fast förtäckt via mina barn…..
Är det därför jag aldrig ger upp?
För att jag vill överleva -
Trots min vilja att slippa ifrån alltihop

Varifrån ska jag få kraften?

Finns du Gud?

Delpersonlighet

"Man” är en delpersonlighet i mig
som skyddar mitt jag,
har så gjort så länge jag minns.

Då jag var riktigt liten lämnade jag kroppen,
flög iväg och iakttog skeendet.
Sen, någon gång, lärde jag mig ”det är snart över” strategin
och gick in i mig själv, i intet och slutade existera.
Denna strategi använder ”man” sig fortfarande av
i obehagliga situationer
t ex vid fysisk närhet, hos tandläkaren och gynekologen.
Jag, ”man”, blundar och ”finns inte”.

”Man” är där och vaktar jaget då det känns för farligt
Då jag inte vågar vara jag
Då jag inte tror att jag blir accepterad för den jag är.
Då sätter ”man” upp fasaden/masken av undvikande ögon
och avvisandet lyser kring mig och min kropp.
Jag vill ju vara Jag, få vara mig själv helt igenom och genuint ärligt.

”Man” kommer i vägen av gammal vana,
vanan säger att jag måste skydda mig mot andra, för att inte bli sviken.

Mitt Jag klarar inte av det
det får inte upprepas igen!
Jag kräver respekt både av mig själv och av andra!

Brev från mamma

Jag blir så rädd
varje gång det kommer ett brev från dig mamma
Jag slutar andas,
strupen snörs samman,
ångesten växer

Ett brev från dig kan betyda att jag inte duger längre
Att du inte vill ha med mig att göra,
att jag inte längre får böna och be om att få duga
Duga i dina ögon, det är min dröm
det är min innersta önskan
En önskan och dröm som förmörkar vår relation

Min skräck är det lilla barnets skräck för att bli övergiven
Varför övergav du mig mamma?
Varför kunde du inte älska mig?
Varför dög jag inte för dig?

Det lilla barnets skräck har blivit en vuxen kvinnas skräck
den är min nu

Kaoset i mitt inre

Tänk om jag ändå hade minnen…
Minnen av en svunnen tid –
- Min barndom -
Vore då livet enklare att leva,
lättare att bära?
Vore då allt mer förståeligt,
sambanden klarare?
Skulle ångesten minska då?

Alla dessa förvirrade tankar,
alla dessa irrande känslor.
Kaoset är stort.
Vill jag veta? Vågar jag?
Detta ständiga sökande
som inte tycks leda framåt.
Runt i cirklar av ångest,
en känsla av förestående katastrof.
Rädslan leder mig till ångesten
och där står jag sedan still –
tar mig varken framåt eller bakåt.
Är det rädslan för vetskapen
eller för minnena som jag inte når?

Allt ter sig så klart och tydligt ibland,
logiken finns där, sambanden kan ses.
Ändå vågar jag inte lita på känslan,
mina försvar slåss för sin överlevnad.
Vad skulle ske om jag ändå för en tid
vågade lita på min egen känsla,
mina känslomässiga och kroppsliga minnen
utan att försöka analysera dem?
Utan att försöka förklara logiskt
med till 100 % redovisade faktamässiga minnen.
Skulle jag stå ut med att lita på mig själv så –
skulle min känsla duga?

För att kunna ge...

För att kunna ge måste man ha fått

Att inte ha en mamma att spegla sig i för att upptäcka vem jag är

Att inte ha en mamma som älskar förbehållslöst
det lilla barnet som hon satt till världen
Inte av elakhet utan av oförmåga -
för att kunna ge måste man ha fått

För att kunna spegla ett barn måste man ha fått spegla sig som barn
För att kunna älska ett barn förbehållslöst
måste man ha blivit älskad så som barn

Att inte ha en mamma som accepterar och respekterar
mig som den individ jag är
Att aldrig få duga i sin mammas ögon
Att aldrig vara tillräckligt bra, göra tillräckligt bra

Nu är det nästa generation,
nu är det jag som är oförmögen
Jag som inte kan ge det jag inte fått

När jag ber dig lyssna på mig...

...och du börjar berätta för mig varför - så har du inte gjort det jag bad dig om

När jag ber dig lyssna på mig och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så, trampar du på mina känslor

När jag ber dig lyssna på mig - och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem, har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka

Lyssna, allt jag ber om är att du lyssnar, inte pratar eller gör - bara hör på mig

Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör något för mig, som jag kan och behöver göra själv, så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar att jag känner vad jag känner, oavsett hur irrationellt det är, så kan jag sluta försöka övertyga dig och jag kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna känsla. Och när det är klart, är svaren uppenbara och jag behöver inte längre några råd.

Att förlåta

Att förlåta är inte en handling i svaghet - det är en handling som kräver mycket mod
Att förlåta betyder "släppa fri" - den du släpper fri är dig själv
När du förlåter betyder det _inte_ att du glömt
Det innebär endast att du släppt ditt beroende till den oförrätt du anser dig åsamkats av någon eller dig själv, och därmed inte längre plågas av bitterhet
Allt vi behöver för att kunna förlåta är viljan att göra det - sen sköter Gud resten

Book

Jag bad om....

Jag bad om styrka... och Gud gav mig svårigheter för att göra mig stark
Jag bad om visdom ... och Gud gav mig problem att lösa
Jag bad om välgång... och Gud gav mig muskler o hjärna att arbeta med
Jag bad om mod... och Gud gav mig faror att övervinna
Jag bad om kärlek... och Gud gav mig människor i nöd att hjälpa
Jag bad om väntjänster... och Gud gav mig möjligheter
Jag fick inget jag ville ha... och jag fick allt jag behövde

Anonym