Kaoset i mitt inre

Tänk om jag ändå hade minnen…
Minnen av en svunnen tid –
- Min barndom -
Vore då livet enklare att leva,
lättare att bära?
Vore då allt mer förståeligt,
sambanden klarare?
Skulle ångesten minska då?

Alla dessa förvirrade tankar,
alla dessa irrande känslor.
Kaoset är stort.
Vill jag veta? Vågar jag?
Detta ständiga sökande
som inte tycks leda framåt.
Runt i cirklar av ångest,
en känsla av förestående katastrof.
Rädslan leder mig till ångesten
och där står jag sedan still –
tar mig varken framåt eller bakåt.
Är det rädslan för vetskapen
eller för minnena som jag inte når?

Allt ter sig så klart och tydligt ibland,
logiken finns där, sambanden kan ses.
Ändå vågar jag inte lita på känslan,
mina försvar slåss för sin överlevnad.
Vad skulle ske om jag ändå för en tid
vågade lita på min egen känsla,
mina känslomässiga och kroppsliga minnen
utan att försöka analysera dem?
Utan att försöka förklara logiskt
med till 100 % redovisade faktamässiga minnen.
Skulle jag stå ut med att lita på mig själv så –
skulle min känsla duga?